Pernillo

I morse vaknade jag halv sju och kunde inte somna om. Till slut kom jag på mig själv att tänka på allt jag varit med om på sjukhuset och hemma under tiden jag hade cancer. Jag kom på att jag tvärt mot vad sjukhuset verkar tro, inte alls är ärrad från tiden som varit, annat än på utsidan alltså. Jag har faktiskt vart med om så mycket sjuka grejer och jag kommer inte ens på en tiondel om jag tänker efter. Jag kommer på nya saker hela tiden. Men det mesta har jag nog glömt bort helt. Det är som att det som hände innan igår inte har existerat. Och så är det om och om igen varje dag. Så om ingen pratar om det som hänt eller om jag ser bevis på det på annat sätt så glömmer jag bort det helt. Men med skolan tex så har jag svårt att lära mig från början men om jag pluggar på det och nu har jag lärt mig hur jag ska göra för att komma ihåg, så finns det kvar hur länge som helst. Så var det med allting förut. Jag kom ihåg precis allt som någon sa. Måste fan ha framstått som värsta stalkern vid vissa tillfällen. Anledningen till att jag inte kommer ihåg längre fattar ju jag med att det är för att hjärnan skyddar sig själv mot jobbiga minnen. Lägg sen på massa smärtstillande och så ont att det inte går att ta in vad som händer runt om en och jag antar att du inte kommer ihåg mycket. Det jag tycker är jobbigast från tiden jag var sjuk är att jag inte kommer ihåg mycket alls eller att jag ens knappt fick veta vad som hände. Jag är alltså en sån där jobbig jävel som måste veta precis allt. Allra helst skulle jag vara en brainiac och kunna räkna ut vad som på sekunden. Det hade vart riktigt trevligt. Och sedan dessutom kommit ihåg allt som hänt och lägga det man läst på minnet och aldrig glömma bort det. Men tillbaka till i morse då jag tänkte på helt andra tider. Jag lider inte över att ha haft cancer. Det försvårar mitt liv som fan ganska ofta. Mer än vad mina vänner tror kan jag tänka mig. Dessutom har jag vart med om grejer ingen ska behöva gå igenom. Och då menar jag inte själva cancern i sig utan alla "småsaker" som biverkningar och helt udda saker som egentligen inte ska kunna hända. Och om dom nu händer borde man inte kunna hämta sig ifrån dom. Om man tar en av alla saker jag fick som biverkning ex så skulle man kanske kunna klara sig men alla tillsammans under så kort tid som jag fick dom är det fan riktigt konstigt att jag ens kan skriva det här idag. Man har ju fått höra lite små hemligheter såhär i efterhand eller läkare från andra ställen som knappt tror på mig när jag berättar om värderna jag har haft och speciellt under den långa tiden som dom var så låga resp. höga. Men ärligt talat är det ingenting jag tänker på dagligen. Eller en gång i månaden. Mycket mer sällan än så. Och då kanske nån tanke bara susar förbi. Inte mer än så. Jag har ganska svårt att se tillbaka på saker som hänt. Jag tänker mer på folk som har det som jag hade det då. Det är också riktigt irriterande att ingen någonsin kan förstå vad precis du har gått igenom förutom dom som sett det just då. Och det finns heller ingen som sett precis allt. Ett helvete för en person kan vara lyx för en annan. Och om man nu bara tänker på olika cancerformer så skiljer det sig så grymt mycket mellan dom. Det enda vi har förståelse för varandra om är att man vet hur det känns att vara inlåst. Få vara med om något man absolut inte valt själv. Och veta att man aldrig riktigt blir klar med något alls.