dag 4, kur 3

Just idag har allt känts så sjukt irreterande. Jag är så trött på att se samma saker hela tiden. Det känns som att alla kommer och går men jag blir på nåt sätt kvar. Synen har blivit ännu sämre igen, precis som under förra kuren. Men jag orkar inte göra nåt åt det. Läkarna hittar ändå inget fel. Det känns som om jag vart i det här rummet i veckor snart, men det är bara tre nätter. Just nu hatar jag att vara här. Ibland känns det faktiskt okej, iaf nödvändigt. Men inte längre. Inte nu när det är bevisat att cellgifterna knappt hade någon effekt alls. En sak är iaf positiv. Och det är att jag har aldrig vart såhär nära slutet. Såhär nära en sista kur. Klart jag hade en sista kur förra gången jag var sjuk också. Men den var inte planerad, alls. Min kropp kunde ta mer cytostatika och jag missade fyra-fem kurer. Kanske därför allt känns så irreterande, så långt bort men ändå så nära? Nu har jag nog gjort hälften. Hälften av allt jag måste göra för att kunna bli frisk. Lika många kurer som jag gjort har jag kvar. En till lungoperation. En till port-a-cath operation. Men nu vill jag ha ut den förevigt. Och aldrig mer ha tillbaka någon. Det enda som jag har mer kvar av än jag gjort är interferonsprutorna. Dom ska tas i ett år. Vad jag vet. Sedan säger alla läkarna olika om hur ofta dom ska tas. Varje dag eller en gång i veckan, som jag skulle fått sist. Den gången min kropp knappt orkade mer. Men nu är det två nätter kvar. På tisdag får jag komma hem. Då måste jag komma hem. Annars blir jag tokig på riktigt. Jag har börjat må illa också.

Kommentarer
Postat av: Anonym

Håll ut! Bra kämpat. Ljuset finns i tunneln.....

krAMIs

2010-03-08 @ 09:22:25

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0