Pernillo

Kom precis hem från strålningen. Det var den mest bisarra situation jag någonsin varit i. Och jag har varit i ett par annorlunda i mitt liv. Det började med att en sköterska tog in mamma och mig och pratade i ett samtalsrum som såg ut att komma från frälsningsarmén typ. Skruttigt och typ fem olika modeller på tygstolar. Hon berättade om biverkningar och sånt. Sen fick vi sitta kvar lite extra i väntrummet och hörde nästa patient få veta sina biverkningar. Det rummet var ju inte ljudisolerat om man säger så. Nu vet mamma och jag också att en gammal gubbe kommer ha svårt att kissa. Privathet på sjukhus finns inte. Sen när det är min tur får jag komma in i en korridor som leder vidare till själva strålningsrummet. Där står min alldeles egen låda och väntar på mig. Får ta av mig till bara trosor bakom en vikvägg som inte täcker någonting. Får sedan lägga mig i lådan som mer känns som en likkista. Den är formad precis efter mig men är hård och gör riktigt ont. Tre sköterskor lägger mig precis som jag ska ligga med hjälp av tatueringen jag tidigare fått. Det kommer in två sjukhusfysiker som kan vara två av de konstigaste personer jag träffat. Den ena typ dansar in med "jahopp vad ska vi fixa här då" attityd och den andra var bara riktigt creepy. Så där ligger jag i trosor medans fem personer står och glor på mig och kollar så att allt är rätt. De mäter in så att allt stämmer på längden och bredden. När dom är klara med det så står han som är läskig kvar och presenterar sig och glor. Varför liksom? Sen tar det en timme för dom att få allt att stämma med ct bilder och sånt. En timme helt stilla i den där lådan och kroppen började domna bort. Själva strålningen tog bara några minuter. Eller egentligen vet jag inte ens vilket av det som var strålningen. Obehagligt var det iaf, speciellt med att maskinen bara var trettio centimeter ifrån mig. Jag hade saker runt hela mig så jag var helt fast. Lägg till likkistan på det dessutom och du har en klaustrofobisk Pernilla. Tur att jag inte är lika rädd som för nåt år sedan då hade jag legat där och storbölat. Efter allting var det bara att åka hem. Som om ingenting hade hänt. En till grej som gjorde det hela sjukare än vad det redan var var att en låt med the Rasmus började spela. Ni som kan låttexten till In the Shadows vet att dom sjunger lite om cancer i början. Det var ju helt galet. Nu gör det ont i kroppen från kistan och i lungorna känns det som om jag håller på att få lunginflammation. Liksom lite små jobbigt att andas. Nästan ihåligt om ni vet hur jag menar. Däremot säger alla olika biverkningar så jag vet inte vad jag har att vänta mig. Nu är jag helt slut och skulle allra helst av allt skrika och gråta i en blandning men det kan jag inte. Har inte gråtit på flera månader och alltså inte alls sen jag fick tredje cancerbeskedet. Vad är felet liksom? Dagen blev inte bättre av att jag bara fick G+ på historiaprovet heller som mina kamrater så fint berättade.