Pernillo

Igår tog jag sprutan på morgonen innan jag och mamma åkte in till stan för att äta innan sjukhusmötet. Började må skit på stan och sen när vi var på mottagningen hade jag feber. Mötet skulle börja mellan ett och två. Typ tio över två kommer en läkare och pratar med mig när jag skulle gå mot toan. Strålläkaren kommer inte. Faan vad hopplöst det kändes att vi suttit där sen ett och jag med feber och migrän som inte gett med sig ännu. Mötet bestod istället av ett en timmes möte med två onkologläkare som helt bytt spår på vilken behandling jag ska få. Ja, nu är dom helt för strålning. Tumören är nu 22mmx18mm och jag har ingen aning om hur jag borde göra. Jag är glad om jag blir av med metastasen den här gången. Så sitter läkarna och säger att strålning vore bäst eftersom man måste ta bort så mycket av lungan vid op. Om det då kommer en till metastas kan jag kanske inte leva normalt om man måste operera då med. Onkologerna säger att enda skillnaden mellan op och strålning är att vid op så kan man känna igenom lungan och att metastasen blir borttagen. Strålning dödar cancercellerna men metastasen finns kvar. Det är som min käre bror säger, människan mår inte bra av valmöjligheter. Men det jag inte förstår är att om strålning bara tar tre tillfällen med några dagars mellanrum mellan varje utan biverkningar och sen är det klart. Mot operation med sövning och stooora risker. Sen återhämtning på månader. Är det verkligen värt att känna i genom lungan då? Om alla de andra riskerna medföljer. Dessutom känns det för bra för att vara sant nästan. Hela metastasen dör utan biverkningar eller att man ens behöver öppna upp kroppen? Ska jag vara helt ärlig känns det som något lurt är på gång. Och varför sa man inget om det här förra gången?