Pernillo

Jag har sagt det förut men jag säger det igen. Så otroligt jobbigt och frustrerande att vara för pigg för att bara gå hemma. Men så fort man går ut orkar man inte mer. När jag vaknar på morgonen känns det okej. Ibland tom ganska bra. Nästan normalt, så jävla skönt! Men sen, om jag sätter mig upp på ett konstigt sätt eller inte tänker på vad jag gör. Aj. Både ondare och jobbigare på en gång. Fast jag är lite glad. Det gör inte längre ont i lungan!! På stället där metastasen satt hade jag haft ont i över ett halvår när operationen sedan genomfördes i februari. Precis vid hjärtat. Det kändes som att något låg och tröck där. När det började göra ont trodde jag att det var hjärtat. Men eftersom cytostatikan jag fick förra omgången kan skada hjärtat, så går jag på regelbundna EKG och hjärtultraljud undersökningar. Så jag visste att det inte var något synligt fel på hjärtat men det kändes ändå som det. Tanken slog mig att det kunde vara lungan men då trodde jag att man skullle ha ont i lite större del av lungan än bara "lokalt". Och nu börjar ni nog undra; "Varför sa hon inte till läkarna då?!" Det gjorde jag flera gånger men dom trodde att det var revbenen som värkte. Typ som växtvärk. Tydligen är det ganska vanligt för tjejer i tonåren. Men sedan när man såg den där metastasen på lungröntgen bevisades jag rätt. Trodde jag. Även efter operationen hade jag ont på samma ställe länge. På precis samma sätt. Så då började jag såklart tänka att det kanske var något annat ändå. Smärtan är nu borta och det var alltså bevisligen metastasen som tröck och gjorde ont. Otroligt skönt att slippa känna det där av och till och som efter operationen, hela tiden. Destu längre tiden gick ju ondare gjorde det och det onda kom oftare. I början hade jag ont kanske en gång i veckan. Men att det sedan eskalerade och jag hade ont flera gånger om dagen. Det här blev ett jävligt långt inlägg. Fast egentligen tänkte jag bara skriva vad jag skulle göra idag. Men det får väl bli nästa.