Pernillo

Blir kvar här till tidigast den 2/1 2010. Fan vad skumt, 2010.

Vart fan är han?! Läkarjäveln skulle komma så fort som möjligt. När klockan var nio.

Fortfarande ingen läkare. Vafan?

2009 har på ett sätt varit varit ett av de bästa åren hittils och ett av de sämsta. Jävligt upp och ner. I början på terminen i lekte livet och Ebba jag hade våra små bus för oss. Vilket var jävligt roligt och vi sade hela tiden att när som så kommer något riktigt sämst hända. Det kom nu. Cancern kom tillbaka och förstörde våra planer på att göra 2010 till det bästa året ever.

Sitter på rabiesavdelningen Q80. Hatar Q80. Man får inte lämna rummen. Hatar. Jag känner mig jättehandikappad när jag sitter fast här. Man måste ringa på sköterskan om man vill ha vatten. Det är sjuktjobbigt. Man kan inte göra någonting. Men sjukt nog har dom feta tv:n här mot Q84 som fortfarande har gamla tjockisar som sitter i taket. Jag menar här på rabies så sover man oftast inte över längre än 2-3 dagar. Eller jo, iof jag var här en månad i sträck men jag var ju lite speciell då då. Jag var här så länge att hela rummet började lukta desinfektionsmedel. Nu väntar jag på en läkare som aldrig kommer. Sköterskorna fick inte ta fler prover innan han kommit. Det är ganska patetiskt om jag måste vara kvar bara för att få antibiotika tre gånger om dygnet. Jag behöver ju inte dropp eller något annat skit så varför kan jag inte bara komma in när det behövs?

Sista natten på 2009. Fest? nej, akuten. Vid elva såg jag att jag hade 38.4. Då ringde pappa sjukhuset. Sedan dess har febern levt sitt eget liv och det har gått upp och ner. När jag fick 38.6 hade läkaren ringt tillbaka och jag sa att jag tvugnen att åka in till akuten. Sedan precis efter fick jag 38.8 men det behöver inte dom veta. Så nu sitter jag här i rum 27 på akuten med emla på porten för säkerhets skull hette det. Fast jag hade bara 37. 6 när vi väl kom hit. Så nu sitter jag här och leker optimistebba för en stund.

Kollar på kissies blogg. (jo, den är skitkul ju!) Och vad ser man där? Jo, kissie har härmat mig med en strumpbild!!! Inte nog med det. Jag har precis likadana. En annan känd härmapa är Ebba murmeldjuret2 Holmberg. Som köpte en likadan mössa som mig. Sen kommer bebbe och köper en htc mobil som jag också har?!

Nu kommer inlägget jag vet att alla väntat på men som ingen kommer våga kommentera. Jag har börjat tappa hår nu. Igår. Men nu börjar det bara bli mer varje dag. Jag har hårfobi så snart förvinner det helt! Tro mig. Jag tänker inte vara envis och bevisa att det kanske visst kommer finnas hår kvar. Usch. Okej, jag förstår att vissa vill göra det men eftersom jag har hårfobi så är det bland det värsta jag kan tänka mig. Det måste ju kännas otroligt deppigt att se allt bara ramla. Nej jag ska raka bort det. Det gjorde jag sist också. Kallt som fan. Bland det första folk frågade när jag berättade att jag måste få cellgifter är om jag kommer tappa håret igen. Det är ju på det som folk ser att man har cancer. Folk ser inte hur jävla trött man är i kroppen. Hur illa man mår. Så jag förstår att det är det man frågar. Jag tror att folk också frågar för att dom tror att det måste vara jättejobbigt. Men jag tycker inte att det är det. Det är lite värre den här gången. Sist brydde jag mig nästan inte alls. Det var nästan lite spännande. Jag fick ju prova massa nya frisyrer jag aldrig vågat ha annars sen när håret väl växte ut igen. Då var jag ju heller aldrig i skolan utan hår. Det kommer jag förhoppningsvis vara den här gången. Det gör det lite värre men inte så mycket. Det är som det är liksom och det är inget jag eller någon annan kan göra något åt. Men det känns helt okej.

Det är lite synd om min lilla Bebbe.  Min operation av benet gjordes den 1/2 2006. En vecka innan han fyllde år. Och skumt nog kommer det bli något liknande i år. haha. Stackaren.

Tisdag 5/1:

Idag var jag och pappa på sjukhuset för läkarbesök och njurfunktionstest. Innan jag åkte hemifrån emlade jag porten. (Bedövningssalva) Men som tur var är min sköterska så snäll att hon lät mig ta i armen ist. Kärlen sprack två gånger men sedan på tredje försöket gick det bra. Tack och lov! Jag slapp sätta nål i porten. Fantastiskt. Alla sköterskor blir lika förvånade när jag hellre tar i armen. Men att ta i porten är jätteäckligt. Fast man har salva känns det ju och gör jätteont under huden. Sedan när jag väl fått nålen i armen så gick allt bra. Förutom att det tar över fyra timmar men ändå. I pausen innan man börjar ta prover så åkte pappa och jag till kista galleria och åt lunch. Det var jättegott men jag kan typ inte äta för att jag har så ont i magmunnen. Typ början på magsår. Men nu har man höjt dosen medicin för det så förhoppningsvis blir det bättre. Jag fick också veta mina blodvärden. Dom neutrofila ligger på noll. (vita) Hemoglobinet (röda) ligger på 112 så det är ganska bra. Vid 80 får man blod. Trombocyterna är 56. Det är blodplättarna, som gör att man kan läka typ.

Kan vara feberfri. Det högsta tempen visade var 37.6 men som sagt den är inte speciellt pålitlig.

Haha tack för kommentarerna och jag är hemma än så länge! :D Ska dit imorgon på läkarbesök och nytt njurfunktionstest. Ska ta tempen igen nu.

Jag har feber. Vet inte om det tempen visar är rätt dock. Ena stunden är det 34.5 och nästa 38.1. Jävla örontemp. Jag började frysa för några timmar sedan men trodde inte det var något. Nu fryser jag inte längre iaf så vi får se om tempen går ner. Annars måste vi åka in. Fan.

Idag tror jag att mina blodvärden ska vara som lägst. Men ingen feber. WOHO! Däremot är jag jävligt trött i kroppen och orkar inte göra mycket. Vaknade kvart över tolv idag. Men det var nog bara för att Ebba höll mig vaken med sina förtjusande sms till halv fyra nångång.. Men kul var det.

Tre port-à-cather har jag haft. Galet många. Normala cancerbarn har haft en. Vanliga människor har inte haft någon. Igår kände jag på min tredje port för första gången. Det var lite läskigt. Eller okej, väldigt läskigt. Jag har haft tre stycken för att:

Allt går otroligt fort efter man fått ett barncancerbesked. Sist hann jag inte ens gå i skolan innan jag haft tom två kurer. Och då var det bara en förmiddag jag var där. Sedan gick jag inte i skolan på nästan två år. Det är ganska sjukt hur snabbt allt kan förändras. Visst, det är bra att man tar tag i det på direkten. Men man får aldrig en sista dag att vara sig själv på. Jag tror att det kan behövas. Iaf en dag då man kan vara sig själv så mycket man kan i väntan på att man börjar något nytt i sitt liv. Den här gången kunde jag gå i skolan i nästan två hela dagar efter jag fått beskedet. Det kändes underbart. tisdagen. Sedan efter det har jag bara varit i skolan en halvdag. Dagen efter operationen av porten. Allt gick så snabbt efter cancerbeskedet att en vecka efter jag fått veta opererades det in en ny port. Måndag-måndag. Och nu väntar jag på min andra kur. Men först ska jag fira nyår. Tackochlov för det! Egentligen är det ganska synd att det är jullov nu för jag känner  mig ganska pigg emellanåt. Men sedan försvinner energin ganska snabbt.

Jag har precis börjat tycka mina ärr är okej. En del av mig som finns där. Även fast det kanske inte alltid är superkul. Men dom är jag liksom. Därför känns det konstigt att jag kommer få massa nya ärr nu. Om jag räknat rätt har jag 10 operationsärr. Mer eller mindre stora.

Jag är förresten fortfarande hemma och hoppas att det fortsätter vara så. Fast min läkare lät inte så övertygad att jag skulle slippa biverkningar. Jag kommer att ligga som lägst i blodvärderna den 28/12. Då är det ett läkarbesök inplanerat och ett till(!) njurfunktionstest. Tredje på bara några veckor. Senare ska nästa kur börja den 8/1 2010. Shit. Då är det nytt år. Jag hann aldrig gå på något sånt där inplanerat läkarbesök sist jag var sjuk. Vi var alltid påväg dit för läkarbesöket men i entrén tog orken slut. Tre gånger i rad. Precis i entrén. Sedan blev det alltid inläggning på en gång. Biverkningar. Förresten känns det lite sådär lagom deprimerande att få ett papper på när nästa kur ska börja, när man preciiiis tagit nålen från förra kuren.

Orken går verkligen upp ner. Ena stunden kan jag må nästan som vem som helst och senare typ nästan svimma. Just nu är jag tom trött när jag sitter ner. Inte okej. Men dom där stunderna när jag mår bättre glömmer jag nästan bort allt skit. Det är skönt. Jag kan glömma ibland. Tills jag får ont i magen igen. Efter operationen av magen (titthålsoperation) så tejpade dom över såren med något. Nu har dom börjat lossna och det känns vidrigt som fan.

Jag har en misstanke om att jag fick kortison under min förra kur. Jag är otroligt hungrig hela tiden. Inatt drömde jag att jag var på ICA maxi och snattade godis. Lite speciellt kanske. Sedan i en annan dröm men samma natt drömde jag att vann en tävling. Inte vilken tävling som helst. Jag vann att jag fick åka till en mataffär och ta vad jag ville. Jag säger det igen hungrig någon?

God Jul förresten alla bloggläsare! <33

Alex är min lillebror. Minime som jag och Ebba kallar honom. Hon tycker av någon konstig anledning att vi är jävligt lika?! Ígår hade vi inte träffats på två veckor. Helt sjukt. Jag kände faktiskt inte igen honom. Han, mamma och Bebbe var redan hos mormor när jag kom. När jag gick in genom dörren kom han kutandes och jag fattade först inte att det var han. Hemskt. Minime är helt underbar ibland. Han har jättesmarta frågor om min cancer och vill verkligen veta. Igår sade han "Den förra behandlingen hjälpte inte. Du fick tillbaka cancern ändå." Han är väldigt modig. När jag blev sjuk sist 2006 så var han ganska liten. Han var bara fem år typ och vi var nästan bästisar haha. Allt förändrades jättemycket för honom sist och jag hoppas att det inte blir så igen. För Bebbe också. Det måste varit jättejobbigt för dom att inte få träffa mamma när dom ville för hon var ju hos mig nästan hela tiden. Visst, dom sov över och så ibland men det måste varit svårt för dom för jag var verkligen inte mig själv då. Men jag har några fina minnen från en kväll som Alex och mamma sov över på sjukhuset. Det var jättemysigt den kvällen och vi låg i min lilla sjukhussäng med gallret uppe så vi inte skulle ramla ner. Vi kollade på talang på tv och medicinmannen som av någon konstig anledning var hans favoritserie. Vi kollade ofta på den på fredagkvällarna på sjukan han och jag.

NU ÄR JAG FAN HEMMA! I MIN EGEN SÄNG! Helt fantastiskt. Igår kom jag hem príck 16.00. Sedan lite senare vid typ fem kom Enhörninglover2 hem till mig ett tag så fick jag julklapparna från rektorn Lennart och Doris. Det var trevligt fast jag var väldigt trött och helt slut. Julia uppskattade dock rektorns julklapp. Hon kunde inte sluta läsa den. Det var lite roligt. Efter det åkte jag hem till mormor för att fira lillejulafton. Som vi alltid gjort hos mormor den 23/12. Det var otroligt jobbigt att inte få åka hem och sova på en gång efter kuren. Men jag vill vara så mycket mig själv som möjligt och tänkte att det kanske blir bättre när jag är där. Vi fick skjuts hem av min morbror och moster. Det var jätteschysst av dom för att vi var tvugna att leta i typ alla affärer efter en temp. Så är det att vara cancerbarn. ALLTID TEMPEN REDO! När vi skulle åka hem från sjukan så kom min läkare in och sa som dom gjort så många gånger förut. Ring så fort du får feber. Nu känns allt så seriöst igen. Men just nu mår jag faktiskt ganska bra. Har lite mer energi än jag hade igår. Men jag har fortfarande ont i magen efter operationen av äggstockarna. Det borde jag tydligen inte ha. Men jag har som sagt lite mer ork idag. Synd bara att det är julafton så ingen kan ändå inte göra något haha. Men idag ska jag vara hos mamma med mina kära bröder och min lilla prinsessa Carro. Carro är min lilla gerbil som är helt underbar och som jag saknat otroligt mycket nu när jag inte träffat henne på två veckor.

Tyvärr tror jag inte att du kommer träffa clownerna idag.. Men däremot finns det massa clownmedicin kvar och en ballong som väntar på dig.

Jag tror jag haft besöksrekord på besökare. Under en kur. Mot hela förra sjukdomstiden. Jag tror faktiskt det. Ganska fantastiska vänner jag har. Sedan har vi ju Doris den här gången också. Det är lite gulligt. Jag kan fortfarande inte fatta att hon köpte en julklapp till mig. Så jävla snäll våran Doris. Sedan är jag jätteglad att mina två favorit 93or sov hos mig i lördags. Det var också helt underbart av dom. Även fast jag kunde varit utan Ebbas chips ätande just då. Men det var det värt. För jag fick ju en gaylordsanta.. Och sedan har vi ju också dom där fina pojkarna som kom i lördags. Jag var jättechockad. Hade verkligen ingenaning. Men det var jättekul att dom kom och stannade otroligt länge måste jag säga haha. Plus att dom hade med sig godis och en julblomma! Martina var här med Musen också lite snabbt. Det var väldigt jobbigt för jag var otroligt slut i hela kroppen men det gick bra tillslut. Efter sex nätter här på Q84 ska jag nu få åka hem och det känns också underbart!

Idag kommer jag bli fri från droppet halv tre. Asbra! Sedan ska dom bara ta bort nålen. Usch var nervös jag är över det. Kommer ihåg hur jävla ont det gjorde sist. Men det ska gå bra, FÖR NU KOMMER JAG HEM! Så jävla bra. Nu är det bara dropp som går. Klockan ett kommer pappa hit med sushi sedan ska vi åka hem så snabbt som möjligt.

Jag får hela tiden påminnelser från mobilen. Om saker som verkligen inte stämmer i mitt liv längre. Som iförrgår fick jag en påminnelse om att jag skulle ha julavslutning med skolan idag. Men nej. Så var det ju inte såklart. Istället får jag sista dosen cellgifter för den här kuren. Egentligen skulle efterdroppet redan börjat gå men dom ändrade något i medicin ordningen så den är fortfarande inte klar. Så jag kommer nog hem ganska sent imorgon iaf. Nu väntar jag på att mamma ska komma tillbaka med potatismos från någon korvkiosk. Det är nog det bästa potatismoset som finns. Men ibland smakar det inte som det brukar och då blir jag väldigt besviken så det är bara att hoppas haha.

Natten som var sov bebbe här, min lillebror. För liten är han fortfarande. Jag upptäcker bara mer och mer likheter mellan Ebba och mina kära bröder.. Idag var jag och bebbe i cafeterian och åt lunch. När vi ätit så säger han fan vad skönt att somna om nu. Precis som Ebba ALLTID säger när hon ätit på morgonen. Creepy. BYT KOMPISAR EBBA OCH LÄMNA MIG IFRED!! ;)

Den 23/12 någon gång under dagen blir jag fri från droppet och får åka hem. Blir asbra!

Nu var precis sjukhusclownerna här. Dom har fan humor asså. Massa godis som man tydligen kan göra örhängen av fick jag och en rosaballong med ett hjärta på. Pajette vet vad jag vill ha.

Vill du veta något väldigt läskigt? Hela natten har jag tänkt på våfflor :o. Så sätter jag på datorn nu och ser att du kommenterat om just våfflor. Jag tror inte att vi borde träffas på ett tag. haha

Egentligen försvann aldrig cancern. Jag blev aldrig frisk. Fast efter operationen av benet tror jag att ortopederna sade att alla cancerceller var borta. Så det är lite skumt att det fanns kvar på något annat ställe istället. Troligtvis hade några cancerceller följt med blodet och sedan till ena lungan. Fast man vet inte när. Bara att det inte syntes på röntgen för fyra månader sedan. Min cancer, osteosarkom, bildar tydligen skelett. Det betyder att det växer skelett i min vänstra lunga. Hur coolt är inte det egentligen?

Nu kom mamma tillbaka till sjukan. Fan vilken chock hon måste fått haha. Det står sängar, påsar, julpapper, bord och julgranar(?) överallt. Plus Ebbas och Gabbes julpyssel, hm. Mitt rum är kaos. Imorgon kommer Martina med musen och kanske Marika. Det blir askul det med. Fan vad mycket besök jag redan fått! :D

Som svar till min käre lillebror fast jag misstänker att det var min pappa som skrev så är karatefylla en låt.

Usch vad jag är allmänt trött just nu. Ebba och Julia är fortfarande kvar, vi ligger i varsin säng den här gången haha. Julia läser en tidning och Ebba ligger och gungar(?). Skumma människor. Nu går cellgifterna i droppet igen och jag har börjat att må illa. Annars känns allt okej faktiskt. Förutom när Ebba gungar på min säng, suck. ;)

Idag har varit en sån random dag hela dagen. Den är så random att det inte ens kan vara en dröm. Tack så mycket Doris för julklappen!

I väntan på maten sitter vi i lekrummet och lyssnar på karatefylla.

Mycket bilder is coming up. Ebba kidnappade min kamera så snart är nog minnet på 4gb slut. Hon kan ta bilder den tjejen asså.. Inte för att alla är så bra men ge henne lite cred för att hon kan ta bilder?

Idag fick jag väldigt oväntat besök. Helt plötsligt får jag ett sms av en person som jag inte har i min kontaktlista. Den frågar vilken avdelning jag ligger på, hm.. Jag frågar vem det är och svarar Q84. Det var Jakob i min klass. Väldigt random. Sedan frågar han vilket rum jag har. Rum 12. Sedan knackar det på dörren. Fyfan vad jag blev chockad när Jakob, Gabbe, Love och Alex kommer in i mitt rum. Det var bland det konstigaste jag varit med om måste jag erkänna. Dom var så söta när dom kom in. Hur fan dom kom på idén att hälsa på från början har jag ingen som helst aning om men det var väldigt roligt. Dom var kvar hela eftermiddagen tills Love var tvungen att åka hem för att äta. Jakob, Alex, Love och Gabbe är förövrigt några killar i min klass. Nu väntar jag på nästa besök som varit planerat väääldigt länge!

Ni som brukade spendera varje dag med mig vet att jag hatar jullåtar och när julgranar åker upp för tidigt. Men nu är det okej. Med julgranar iaf. Julmusiken kan vi diskutera vidare. Nu kom cellgifterna inflygande. Jo, det är sant. Dom flyger in en gång om dygnet och är bara på i några timmar. Fan vilken lyx asså. Jag har till och med ätit frukost idag. Det måste vara en första. Frukost på sjukan liksom inte varje dag man äter det. Men nu är cellgifterna inkopplade och mamma är och köper grejer tills ikväll. Jag mår faktiskt inte så illa eller dåligt än. Lägger till än för att det kan bli värre tydligen. Fan vad jag inte vill det.

Imorgon kommer mina små 93or och hälsar på mig. Några av dom iaf. Jag har faktiskt ganska många 93or nu förtiden. Jag vill verkligen se deras miner när dom går igenom fågelgången. Det är en gång man måste gå igenom med en massa creepy fåglar och pingviner. Jag vill så gärna se Ebbas chockade min när hon inte fattar någonting och Julias face när hon garvar åt Ebbas min. Det skulle vara så roligt att se. Verkligen. Men nu förstår jag att ni läsare också blev väldigt sugna på att få veta vad fågelgången är så får jag väll ta och fota den någon gång då. Astrid Lindgrens Barnsjukhus är verkligen ett barnsjukhus. Det är fint på ett sätt. Det känns mysigt och nästan lite hemma. Nu är jag i rum 12. Konstigt att jag får båda mina första kurer här. Lite läskigt egentligen.

Idag påbörjade jag kuren. Det känns inte verkligt alls just nu. Försöker tänka på positiva saker. Det är inte alltför svårt faktiskt. Nu tänker jag på imorgon och hur mycket Ebba kommer att äta. Ebbas matvanor kan pigga upp vem som helst skulle jag tro. Jag hoppas bara att jag inte har lika ont i magen imorgon och att illamåendet håller sig borta!

Nu har jag äntligen datan hos mig igen. Den var saknad kan man säga. Plus att batteriet till mobilen var dött i flera timmar innan mamma kom tillbaka hemifrån.

Natten innan operationen av porten. Alltså i söndags. Fick jag en nalle av Q84. En sådan har jag fått förut. En "välkomstpresent" av Q84. En "Hej och välkommen du har cancer" present. Jag vill aldrig mer ha en sådan nalle. Nej, fyfan för det.

Nu är operation nummer sju avklarad och likaså sövning nummer tio. Galet många sövningar om jag får säga det själv. Jag ser knappt någonting. Allt är nästan bara en dimma och jag vet inte varför, lite läskigt är det. Jag är fortfarande yr och har väldigt ont i såren på magen efter operationen. Men det känns skönt att vara klar med operationerna. För den här gången. Jag är så trött att jag somnar hela tiden. Somnade vid matbordet tex. Helt galet. Det känner jag igen från förut. När man blev störd hela tiden och aldrig fick vara ifred. Tillslut blev jag så trött att jag kunde somna ståendes i duschen. Bara för att det var enda gången ingen störde. När jag vaknade efter operationen ångrade jag den så mycket. Bara för att jag hade så ont i ett av såren på magen. Nu gör det lika ont igen. Plus att jag misstänker att jag ligger och pillar på såren när jag sover. Inte bra. Idag när jag vi satt i taxin påväg till Huddinge kom jag på att jag glömt mobilen hemma. Usch vilken panik. Mobilen är min trygghet. Fyfan för att glömma den hemma.

Jag tror jag är lycklig. Det har jag mina fina vänner att tacka för. Alla var jättefina i skolan idag. Det kändes underbart. Alla är så stöttande den här gången och jag hoppas att alla som säger att dom vill finnas där, vill hälsa på gör det också. För allt känns så himla bra just nu. Inte ens den där jävla cancern ska få förstöra min lycka nu. Den ska finnas där för evigt. Lyckan alltså. Cancern får gärna gå och dö.

Lite såhär lagom seriöst i min situation har jag fått låten katarefylla på hjärnan. Plus att jag ska upp klockan sex imorgon för att åka till KS på Huddinge klockan halv sju. Så det känns som att det skulle vara läge att somna snart. Men innan dess ska jag proppa i mig så mycket mat som möjligt innan fastan klockan tolv.

Idag var jag på ett möte i huddinge. Det gick bra och jag tror jag gör rätt val när jag bestämmer mig för att göra ovarialbiopsin. Är lite nervös inför narkosen som vanligt dock. Efter mötet åkte jag till skolan,  woho! Det var jättekul i skolan idag. Kanske för att jag inte varit där sedan i torsdags. Fick potatis till lunch tom. Det var bra. Behövdes. I skolan fick jag en present av Doris. Den ska jag öppna med Julia och Ebba på lördag på pyjamaspartyt. Blir asbra. Jag undrar verkligen vad det är jag ska få av Ebba. Blir snart tokig. Efter skolan kom pappa och hämtade mig och Ebba. Sedan drog vi hem till pappa och handlade mellis på statiol. Det blev lite chips, Ben & Jerrys och andra braiga grejer. När vi var hemma låg vi i min säng, åt och lyssnade på musik. Allt var bara så bra. Precis vad jag behövde. Jag känner mig inte lika yr längre men verkligen inte normal än. Därför är jag lite extra nervös inför imorgon. Att sövas igen innan jag återhämtat mig helt än känns inte så jävla bra.

Såhär dåligt borde jag inte må snart 24 timmar efter operationen. Är fortfarande kvar på sjukhuset. Mamma har ringt efter en taxi som ska ta oss till Huddinge klockan nio och sedan gå på mötet klockan tio. Jag är fortfarande jättesvag. Jag hoppas det hinner gå över till lunchen så jag kan åka till skolan. Jag orkar knappt stå upp själv. Typ som när man har över 40 graders feber när man är liten. Så känns det. När någon behöver hålla i en för att man inte ska ramla.

Operationen blev framflyttad. Långt. Jag är fortfarande yr och mår illa. Ont har jag också. Nu borde jag vart hemma. Får åka hem om jag vill. Men jag orkar inte. Betyder det att jag blivit stor? Vet mer? Min första kur någonsin slutade vid tolv/ett på natten. Efter fem dygn på sjukan hade jag fått nog och tvingade med mamma hem. Vi var hemma vid tre tror jag. Men det var det värt. Orkade verkligen inte med en natt till på sickhouset. Jag mådde så dåligt då. Det där med att inte orka göra något annat än att stirra på väggen, jag var där idag. På det stället man verkligen inte vill vara på. Nu ska jag försöka sova lite. Droppet har äntligen tagits bort så jag slipper iaf helvetesmaskinen inatt. Och Marika du har rätt fyfan vad det såg ut som en daggmask. Nu blir nog Göran stolt att jag pratar om daggmaskar. Jag ska försöka gå till skolan imorgon. Det vore så skönt. Synd bara att alla mina böcker är gömda någonstans i huset sedan festen. Problemet är att jag inte kommer ihåg vart.

Nu skulle operationen börjat. Men den är framflyttad till halv nio, nio. Det känns fortfarande inte verkligt med operationen. Även fast allt är klart. Nu pratar jag i telefonen med Ebba och Julia. Dom är redan i skolan. Det känns konstigt att andras andras liv fortsätter som vanligt när mitt står på paus.

Känner att jag börjat räkna ner timmarna. Vilket är väldigt svårt eftersom man aldrig vet vad som händer på ett sjukhus. Men jag håller på åtta. Det låter bra.

Nu har jag duschat med den där jävla svampen som ska ta bort alla bakterier. Inga bra minnen där inte. Nu är allt klart för ikväll. Nålen är satt och jag har mätt och vägt mig. Blodprover är tagna till imorgon och blodtryck mätt. Min syresättning var 95%. Man brukar ha 99% kanske. Nu lyssnar jag på min och Ebbas låt och tänker tillbaka på natten som var. Det känns så länge sen redan. Hold me tight, dont say a word. Egentligen är den så jävla kass men den är ändå så vi haha.

Nu är jag på sjukan. Precis som förr. Eller nej. Nu har jag dom där minnena. Minnena från förra gången. Dom är svaga men dom finns där. Det gör dom. Nu har jag rum 22. Det var ett förråd förut. Sedan blev det ett rum igen som det egentligen är. Men jag kallar det fortfarande förrådet. Här inne har jag mått som sämst. Allt känns mycket jobbigare än jag hela tiden trott. Nu vill jag bara vara ifred en stund. Men det går inte. Mamma måste sova här med mig. För jag ska opereras igen imorgon vid klockan åtta. Helvete. Det är lucia idag. På lucia för tre år sedan var jag här tidigt. Jag skulle starta en ny kur. Det ska jag göra på fredag igen. Fan. Den är slut den 23e december. Längtar. Men på lördag ska Ebba och Julia sova här. Det är också bra. Om dom nu får det. För det är besöksförbud på Q84 nu. Pga svinis. Jävla svinis. Om dom inte får komma smyger vi in dom i en resväska eller något. Julia är så kort att det är nog inga problem. Ebba är inte speciellt lång hon heller. Äh resväska funkar. Det blir bra så.

Nu slår mitt hjärta lite snabbare igen.

Jag har värsta lyckoruset idag. Fantastiskt faktiskt. Låg i sängen med Julia till halv fyra. Och operationen imorgon känns så långt bort just nu. Imorgon vid den här tiden har jag en grej som går ner till mitt hjärta. Det känns så overkligt. Ännu overkligare känns det att cancern är tillbaka. Om jag inte hade haft ont hade jag nog inte trott på läkarna. Jag kan nästan inte tänka på cancern och alla operationer nu för det känns inte verkligt, det känns faktiskt inte så jävla hemskt just nu. Tur att jag inte sov något inatt så jag kan sova ikväll. Annars hade jag nog aldrig kunnat somna. Längtar inte tills ikväll. Däremot till på lördag. <3 Tack Ebba och Julia för allt igår och idag.

Igår var asbra. Vi hade skitroligt och gick inte och lade oss förrens åtta. Somnade vid halv nio. Perfekt. Sedan gick jag Ebba och Julia upp vid halv tolv för att städa det som inte blev städat igår. Dom sista gick vid tjugo över sju. Det blev jättemycket roliga bilder från kvällen. En väldig blandning folk var här men det var ändå grymt kul. Kan lägga upp lite bilder senare. Tror att det blev typ 200 bilder tillslut. Mer eller mindre okej bilder.. haha. Nu har Ebba och Julia lagt sig i min säng igen så jag ska nog joina dom ett tag. Men bloggar mer under dagen och kvällen för inatt är det sjukhuset som gäller. Längtar.

Idag är sista normala dagen och sista normala natten innan allt blir konstigt igen. Innan jag måste börja sova på sjukan igen. Imorgon natt är det redan försent. Då sover jag redan på sjukhuset och oroar mig inför operationen. Jag vill inte opereras igen. Aldrig igen. Men nu vet jag att jag har minst fyra operationer framför mig den närmsta tiden. Hemskt. Därför gör jag allt jag kan idag och inatt. Allt. Eller så mycket som möjligt iaf. Efter festen ska Ebba och Julia sova här. Det finns nog inget bättre sätt man kan spendera sista natten innan allt blir konstigt igen. Fast jag hoppas att vi inte sover allt för mycket. Sova kan jag göra på måndag under operationen. Och på onsdag. Men inatt ska det inte bli mycket sova.

Jag längtar tills ikväll. Det gör jag verkligen. Det ska bli så kul att inte tänka på något. Igår hade jag lyckorus hela kvällen. Jag hade nästan glömt bort allt som hänt tidigare i veckan. Livet går fan bättre. Nu sitter jag och ritar på foton av mig. Ebba ville att jag skulle göra djävular. Det skrämmer mig.

2010 skulle bli mitt år. Då skulle allt bli bäst. Mitt nyårslöfte var ju bäst ju. 2010 har känts så långt borta. Tills nu. Det är ju bara några få veckor kvar. Då kommer min behandling ha börjat. Fan. 2010 skulle bli mitt år, min revansch. Jag skulle börja göra allt jag inte kunnat göra sedan förra behandlingen. Så bra som jag mådde för en månad sedan har jag nog aldrig mått. Och allt blev bara bättre och bättre. Allt kändes nästan normalt. Helt underbart. Tills för en månad sedan. Då började få ont i lungan. Trodde det bara var förkylning men troligtvis inte. Livet lekte helt enkelt. Mitt liv ska fortsätta leka. Länge.

Så mycket sjuka grejer har hänt på nätterna på sjukhuset. Men det är också den bästa tiden att vara där. Alla småbarn sover och det är tyst och lugnt. Trots det så vill jag verkligen inte sova där på söndag. Jag skulle hellre åka hemifrån vid fem på natten och slippa att somna på sjukan. Hemskt men sant.

Nu börjar allt bli verkligt. Det kommer att hända. Idag fick jag veta när alla undersökningar och operationer som kommer ske under veckan kommer vara. Det är fullt upp om man säger så. Dagen har varit jobbig och jag är jättetrött just nu. Var på sjukhuset hela jävla dagen. Schemat för nästa vecka blir inte roligt. Dom har lyckats trycka in allt jag hatar mest i hela världen. Dessutom en av dom sakerna två gånger. Sövas två gånger på tre dagar. Vill inte.

Nu kom jag precis hem från att ha varit i stallet i tyresö. Jag red där förut och skulle ringa dit nu för att få börja igen. Nu går inte det. Jag var där för att träffa Helen och Carro. Det var jättetrevligt att snacka lite igen. Det var flera år sedan sist. Jag har kommit på en sak. Jag har fan inte tid med den här skiten. Jag ska vara ute med mina vänner och ha kul inte sitta inlåst på något jävla sickhouse. Jag ska plugga och bli bäst i skolan inte sitta och glo på tv hela dagarna bara för att man inte orkar göra någonting annat. Sist kunde jag ligga i rummet och stirra på en klocka. Det var en av favorit sysselsättningarna. Jag orkade inget annat. Ibland kom man på att man bara stirrade på den jävla klockan utan att kolla hur mycket klockan egentligen var. När man började stirra kunde den vara fyra och sedan när man slutade stirra var den sju. Hur fan kunde det gå till? Flera timmar som bara försvann. Tillslut blev jag så jävla sur på den där klockan för att den bara påminde mig om allt jag missade att jag tvingade mamma ta ner den. Efter det stirrade jag på väggen.

På lördag häner allt hemma hos mig! Fan vad bra det måste bli. Sedan nästa lördag blir det pyjamasparty @ the sickhouse för mig, Ebba och Julia. Kommer också förhoppningsvis bli bäst. Hoppas att jag inte mår för dåligt för vi ska ha party på sjukan. Så är det bara!

Idag var det som sagt dans i skolan. Gick förvånansvärt bra måste jag säga ;). Innan dansen hade vi trettio minuters biologi. Inte för att så mycket biologi blev gjort men iaf. I början på lektionen berättade jag för klassen hur det kommer att bli. Men då visste jag inte att jag ska till sjukhuset redan imorgon. Trodde jag hade en "fri" dag då. På lunchrasten ringde en sköterska från Q84 och berättade att jag ska göra om ett njurfunktionstest för att alla svaren visar så olika. Efter det var det dansen, haha. Precis efter vi bytt om så ringde någon annan från Q84 och sa att jag skulle få träffa kirurgen som ska operera in porten, också det imorgon. Sedan var det dags för en föreläsning om självkänsla och självförtroende, typ. Sen var skoldagen slut. Precis när jag gick av bussen påvägen hem så ringde min läkare och frågade om jag ville frysa in ägg till senare om jag vill ha barn i framtiden. oj. Så det ska vi tydligen också prata om imorgon. Så blev det med min sista skoldag. Så det blev inte lite telefonsamtal idag då alltså.

Igår kunde jag inte sova. Låg bara och tänkte på dom där jävla droppmaskinerna. Hemska saker. Dom låter förjävligt medan dom förgiftar en. När man är på mottagningen på Q84 så hör man ibland dom där jävla grejerna. Jag ryser i hela kroppen även om dom är tjugo meter bort. Vet inte hur jag ska klara sex dagar i sträck med det där helvetesljudet.

Usch vad mycket jag har att göra tills på måndag. Helt galet. Men först, DANS! Tydligen ska alla ettor på fredrika dansa imorgon. Bäst som Ebba, Julia och Pernilla är så bestämde vi bugg. Synd bara att dom är så mycket bättre än mig, jag kan verkligen inte dansa. Sedan ska jag fixa en kamera, ett stort måste. Fixa mer musik ska jag också göra så jag klarar av dom där sex dagarna på sickhouset. Men viktigast av allt är nog ändå lördag fan vad bäst det bara måste bli.

När vi skulle gå ut ur undersökningsrummet kom jag på att jag kommer fylla 18 på sjukan. Fan! Ebba som planerat värsta grejen ;) haha. Nu får ni komma till mig ist, tihi. Men förhoppningvis får jag vara hemma då iaf.. Men nu blir det troligtvis en jul med cellgifter. Great! kunde faktiskt varit bättre liksom.. Men så länge jag får min julklapp av Ebba blir nog allt bra, jag vill verkligen veta vad det är!

Det är inte så många som vet vad en port är men såhär ser dom ut

Idag var en bra dag. Kom hem nyligen från sjukhuset. Det är tydligen cellgifter som gäller. Två "kurer" som dom kallar det på Astrid och sedan lungoperationen. Efter den två kurer till. Nu närmast är det operation av port-a-cath som gäller. Egypten var tydligen inte ens ett alternativ. Dom vill köra igång så snart som möjligt. Fan vad skönt det hade känts att få ta det lugnt en vecka innnan allt börjde. Men nu är det bara köra på från början. Med start på fredag när jag får information om operationen. Visst, jag har haft två portar innan men ändå, jag gillar inte operationer. Hatar att bli sövd. Fyfan för det. När jag satt där i undersökningsrummet kollade jag ut en snabbis och såg att det helt random började smälla fyrverkerier. I säkert fem minuter. Precis när min läkare Cecilia berättade om vilka cellgifter jag skulle få. Det om något var skumt. Än så länge är det faktiskt inte så många som vet om att cancern är tillbaka. Min klass och några andra vänner som var med förra gången också. Men dom har stöttat bra. Kanske några som inte förstår alls men dom flesta vill iaf förstå så det känns bra. Det som känns bättre den här gången är att jag har träffat Marika. Hon har haft samma cancer som mig och det känns helt underbart att kunna prata med någon som vet ungefär vad jag gått igenom.

Så var det onsdag. Jag ska åka till skolan snart för att göra nationella provet i matte a. Det känns nog bäst så. Förhoppningsvis kan jag glömma allt för en liten stund. Jag hoppas jag kan få godkänt iaf. Det skulle kännas så bra. Men det är bara del 1. Måste göra del 2 på tisdag. Det kommer nog inte gå gå sådär jättebra. Men nu ska jag tagga till provet och läkarbesöket. Just nu känns allt okej men det kommer små stunder när allt bara känns jobbigt. Eller inte jobbigt och inte hopplöst. Jag vill nu, jag vill, jag kan och jag ska. Fan vad jag inte vill ha cellgifter.

Allt känns så mycket värre den här gången. Vet inte varför. Kanske för att allt gick så snabbt sist att jag inte hann tänka. Fast allt går jävligt snabbt nu med. Helvete vad jag vill vänta med operationen till efter nyår. Börjar bli riktigt nervös nu. Jag vill verkligen inte ha cellgifter igen. Jag orkar inte. Hoppas på att jag får interferon sprutorna ist. Skulle kännas så mycket bättre och jag får gå kvar i skolan med mina kära 93or. Just nu vill jag bara att det ska bli onsdag och ha matteprovet gjort så jag kan börja tänka på annat. (Inte för att jag tänker speciellt mycket på provet men iaf.) Men att ha onsdag en så där halv fyra- fyra skulle vara toppen! Kan någon fixa det tack? Då borde jag fått  veta hur min framtid ser ut och jag vill verkligen veta nu. Kan inte vänta. Om det vore ännu längre fram skulle jag fan hinna gå under.

Fan vad seriöst allt blev här på bloggen. Ni som känner mig vet att jag inte är den seriösaste personen som finns men man behöver väll det också ibland antar jag. Fast ska försöka att inte vara FÖR seriös ;).

Idag var jag som sagt i skolan. Det var faktiskt en ganska mysig dag. Började kanske inte på bästa med att berätta för lärarna om att cancern var tillbaka. Men dom verkade väldigt stöttande och tyckte att hälsan gick före allt annat så det känns bra. Efter lärarna fått veta så var det dags för dagens första lektion; matte med Johnny Fors ofc! Då berättade jag för klassen att jag haft cancer förut och att den var tillbaka. Är faktiskt ganska stolt att jag vågade göra det. Jag hade aldrig vågat för bara några månader sedan men tyckte det skulle kännas bättre att göra det själv.Efter jag berättat blev alla helt tysta och visste inte vad dom skulle säga tror jag. Fast jag tror att det gick ganska bra med berättandet iaf. Det kändes mest skönt att få berätta. Det kändes som att jag hållt på "hemligheten" länge nog. Fast det inte ens var en dag egentligen. Klassen var faktiskt jättesnälla och verkade ta det bra. Ingen blev för annorlunda, förutom Oskar och Gabbe som helt plötsligt blev jättesnälla av någon skum anledning. Men när jag pårekade det kom dom på sitt misstag haha. Jag hoppas att folk frågar om dom undrar något men det tror jag att dom gör, ingen verkar speciellt rädd för mig om man säger så, ni i klassen vet vad jag menar.

Idag är det skola för första gången sedan jag fick beskedet. Ser av någon konstig anledning fram emot det. Ska bli så skönt att få berätta för klassen. Okej det var igår jag fick veta så det är ju inte direkt så mycket skola jag missat men det känns som en evighet. Sist missade jag två år skola. Två jävla är jag inte orkade. Fan vad jag inte vill missa mer mer skola.

Konstigt nog känns allt som vanligt nu. Jag har hela tiden vetat att det är väldigt stor risk att jag får tillbaka någon sorts cancer, om inte nu så senare i livet. Men det känns hemskt att jag har gått runt med något i min kropp som inte borde vara där. Eller egentligen absolut inte ska vara där. Har ju trott i över två år att jag helt frisk. Precis nu när allt börjar gå bra igen. När jag nästan är normal, som er andra. Det var ju trots allt ganska länge sedan jag hade den känslan sist. Allt går okej i skolan, nästan mer än okej, jag har bra vänner och livet flyter på ganska bra helt enkelt. Så självklart, just nu. Gymnasiet skulle bli min chans att börja om. Istället blev det en ny början på allt som hänt förut och jag gillar det inte. Jag har börjat tänka på det min ortopedläkare Otte Brosjö sa till mig den där dagen i åttan då jag fick mitt cancerbesked. Det här ska du ju klara. Kommer ihåg att det enda jag tänkte var; Hur fan kan du veta det gubbjävel?! Du vet ingenting om mig. Den här gången var det min läkare, Cecilia som berättade. Innan själva läkartiden hände det massa skumma saker som gjorde att jag förstod att något var väldigt fel. Till exempel var alla sådär läskigt snälla som folk/läkare bara är när något är fel. Förutom det hände flera saker som inte är normalt. Klockan tio var det en röntgen inbokat, också det precis som vanligt var tredje månad. Efter jag röntgat lungorna och benet så kommer en st-läkare och frågar om det är okej att de tar lite fler bilder. Jag gick med men undrade fortfarande varför men allt han sa var bara att vanlig röntgen inte ger fullt resultat. Skumjävel. Medan jag gjorde den där ct:n stog det två läkare och två sköterskor och kollade på, inte heller det helt normalt. Sedan när jag och pappa sitter där i väntrummet på onkologmottagningen Q84 kommer Jenny, en sköterska jag haft förut, fram och frågar om hon får sitta med på mötet. Också det väldigt konstigt och då fattade jag verkligen att jag hade cancer igen. helvete!