Pernillo

Igår kväll var jag förberedd på att få veta hur länge jag hade kvar att leva. Så illa lät det på läkaren då. Nu vet jag att metastasen går att operera eller stråla. Fan vad glad jag är över det. Anledningen till att jag inte har värsta paniken just nu är att jag visste att den här dagen någon gång skulle komma, precis som förra gången. Inte nu men om kanske fem-tio år hade jag nog gissat. Ännu värre än igårkväll kändes det när läkaren sa att han skulle komma om en timme med besked. När han sedan kommer över två och en halv senare har jag börjat fantisera ihop att det tog sån tid för att dom var tvugna att hitta värsta psykolog teamet för att berätta att det inte fanns något att göra. Åter igen; jag är riktigt glad att så inte är fallet.