Pernillo

"Och imorgon ska vi se till att du sover gott och sedan vaknar ordentligt." Det var vad en riktigt läskig narkosläkare sa till mig idag. Om jag får honom imorgon kommer jag vägra att sövas.

Som vanligt fick jag feber nu sent på kvällen. Tog panodil vid elva så nu toksvettas jag verkligen och jag hatar att sova medan jag svettas, det går inte. Så nu väntar jag på att febern ska gå ner klart så jag kan sova. Dessutom kliar det jättemycket på hela kroppen för att jag haft så pass ont idag att jag fått ganska mycket morfin. Om jag (och många andra) får morfin så kliar det liksom i kroppen och speciellt i näsan för mig. Fast egentligen är det inte morfin jag får utan något som heter ketogan men är samma sak och har samma smärtlindrande effekt. Bara att ketogan är gjort på konstgjord väg och jag får inte lika mycket biverkningar av det som jag får av morfin. Så nu ligger jag i min äckliga sjukhussäng och kliar sönder mig medan jag sakta men säkert svettas bort. Tur att jag drack mycket vatten till middagen.  Åh vad jag längtar hem. Eller längtar till sommaren med en mysig picnic med vänner och grillning vid vattnet med massa majskolvar och god sallad med fräsch tzatsiki. Längtar som tusan!! Det måste vara målet med sommaren; Ha så många grillningar med vänner som möjligt. (Familjen får väl också vara med på ett hörn, vem är jag att tacka nej till goda grillade grönsaker och lax?) Hej matblogg igen.. Men det blir så när jag har svårt att äta, då är mat allt jag kan tänka på.. Fast nu ska jag tänka på en skön sömn.

Nu har Christopher och Julia varit här och röjt. Vi lagade pasta och qournsås som vi åt i köket med massa fetaost och till efterrätt tårta som mamma köpt och en kladdkaka som dom hade med sig. Vi satt och fikade på balkongen och hade det jättemysigt. Det var verkligen jättekul att träffa dom igen. Julia träffar jag ju ganska ofta men Christopher har jag inte träffat på jättelänge. Han hade med sig en present tom. Det är en tuggummimaskin, en sån där man snurrar fram tuggummin i. Den är grön och jättestor, verkligen jättefin :). Vi hade kul och hann tom kolla på vänner innan dom skulle gå. Det var skönt att sitta ute lite äntligen också, har ju inte vart ute alls i år.. Ska nog sitta ute lite imorgon också om jag mår bättre. Förutom det har det inte hänt mycket idag. En till kirurg var här och ville kolla samma sak för fjärde gången men jag orkade inte och sade att det inte behövdes igen. Istället ska jag nu sövas på fredag om det inte blivit bättre igen vid det laget, så dom kan kolla ordentligt.

Internet på det här stället är verkligen jättedåligt ibland, man kan inte göra någonting och det stänger bara av sig hela tiden. Medan det oftast är jättebra och supersnabbt. Så jag misstänker att det ibland är någon som sitter tokladdar ner låtar och filmer på sjukhusets internet för att inte använda det dom har hemma. Kan jag vara rätt ute..? Hittils idag har det inte hänt mycket och läkarna har fortfarande ingen plan på något. För övrigt kände jag för att slå till min läkare inatt igen när jag hade så ont att tårarna sprutade och jag inte kunde göra något åt det onda. Om man bara gjort som jag ville från början hade jag sluppit känna såhär nu och det är otroligt frustrerande. Det enda som bestämts idag är att jag ska få trombocyter för dom låg på 31 vilket betyder att jag har otroligt stor blödningsrisk. Trombocyterna ska ligga mellan 150 och 400. Nu är pappa jävligt glad att han inte är här för han är skiträdd för trombocyterna och tycker att blod inte är läskigt alls. Jag är mer tvärtom måste jag säga, trombocyter okej - blod, hellno! Och nu på två dagar ska jag/har fått båda två. Jag har inte fått något av det innan på flera år. Snacka om att kroppen börjar säga ifrån nu. Dessutom har jag en kur kvar så vi får se hur blodvärderna kommer bli då..

Jag blir så irriterad på saker folk gör ibland helt utan att tänka! Idag mår en vän till mig dåligt över att hon fick veta om sin cancer för fem år sedan. Så loggar jag in på facebook och ser att någon gjort en grupp som heter "vi som hatar att vara sjuka". Ja, lilla gubben, det är riktigt jobbigt att vara lite förkyld och ha hosta. Visst klart man kan klaga på saker och må dåligt och ha det jobbigt fast man inte är dödssjuk, det förstår jag också men det här var bara för mycket för mig.

Imorgon får jag besök!! Då ska några vänner från klassen komma och typ äta här. Ska bli sjukt kul att äntligen träffa dom, det var riktigt länge sedan nu. Det blir kanske bara fyra-fem stycken men ändå kul att äntligen träffa folk i min egen ålder haha :). Två av dem har aldrig vart och hälsat på här förut så det ska bli kul att visa hur det ser ut och hur jag bor några veckor i måanden. Hoppas att ni gillar gula clowner och väggar..

Jag har en sköterska som tror att tio minuter betyder en timme. Plus att det tar en halvtimme för henne att hämta morfin när jag har så ont att jag nästan svimmar. Sen när den där halvtimmen har gått och hon äntligen kommer, så kommer läkaren in och säger till henne att ta blodprover också. Där går en halvtimme till, medan jag nästan ligger och spyr av smärta. När ska sköterskor och läkare lära sig att prioritera rätt saker? Och när fan ska man vilja hitta lösningen på varför jag har ont och inte bara chansa på att det går bort. Jag håller fan på att bli tokig på dom flesta som jobbar här. Läkaren lyssnar fortfarande inte utan frågar samma saker om och om igen. Nu ville han kolla samma sak för fjärde gången som man inte ser någonting på och som jag dessutom inte har några problem av. Nej, det här är verkligen helt värdelöst. Dom tror att febern och det magonda hör ihop fast jag och mamma är helt säkra på att det inte gör det. Jag får ju alltid feber efter kur men på dom verkar det som att febern måste ha en "orsak". Nu tänker säkert ni "men vafan klart att läkarna har rätt!" Men jag har inte berättat allt om det här som jag har ont av och det tänker jag inte göra den här gången heller.

Jävla läkare som inte kan lyssna då. Vad fan är det som är svårt med att fatta vad vi säger? Måste dom fråga samma saker tre gånger och ändå inte lyssna på svaret. Vad är dom ute efter egentligen? Som att jag skulle ändra mina svar bara för att dom frågar igen och att det svaret skulle passa dom bättre? Efter operationen av lungan ville dom inte ge mig morfin alls. Nu vill dom bara ge mig morfin och strunta i orsaken till varför jag har ont. Snart drar jag helt seriöst här ifrån. Pallar inte med all jävla noll-koll personal.

Läkaren var precis här nu. Vilket är väldigt läskigt för han är islänning och jag fattar inte ett piss av vad han säger. Tror han snackade om sövning???? MR eller datortomografi skulle jag iaf göra och en massa annan skit. Nej fyfan vad jag bara vill att det ska försvinna nu.

Det tog ÅTTA timmar att få blodet, två jävla påsar. Det är så äckligt att se hur blodet bara åker in i en. Jag hatar det verkligen. Nu gjorde jag precis ultraljudet också men det visade inte heller någonting. Hatar när man inte vet orsaken. Dessutom så spillde sköterskan ner hela mitt vita linne med stora blodfläckar och min alldeles nya tjocktröja fick sig också en dusch. Fan vad sur jag va på personalen inatt också. Seriöst jag var så sjukt nära att bara slå till någon. Dom fattade verkligen ingenting. Tillslut sade jag att jag hade så ont som 8-9 på smärtskalan och då fattade dom äntligen. Läkarna har fortfarande ingen plan på vad som ska göras, men det är väl bara att hoppas på att vad det än är att all antibiotika hjälper.

Helt plötsligt hör jag hur någon kommer in med en droppställning. Riktigt konstigt då jag inte ska ha antibiotika på flera timmar. Men det var blod. Fan också!! Jag har sluppit hittils men nu var hemoglobinet på 66. Vid 80 får "normala" cancerbarn blod. Jag dealade till mig 70. Så nu är det en bra bit under hur man egentligen ger. Jag har också jätteont i tarmarna. Det gör så jävla ont att jag tom får morfin för det. Men man vet fortfarande inte varför det gör ont. Massa antibiotika proppar dom i mig också. All jävla blandning av mediciner, ont och att jag är så nervös över blodet gör att jag mår sjukt illa. Och tårarna vill inte sluta rinna.

Jisses vad glad man blir av att äntligen få komma hem. Nu är det bara 45 minuter kvar av droppet och sedan får vi se när vi blir fria. Det verkar bero på läkaren. Som för övrigt total dissade oss igår. Som vanligt. Men hur fan kan det snöa nu förresten?! Jag som hade sett fram emot att få sitta på balkongen för första gången i år men nej, nej. Fast man kanske behöver utemöbler då förresten så det va ändå ingen idé. Nu ska mamma och jag börja packa för hemfärd. Sedan kommer pappa och hämtar oss, riktigt sköönt. Jag känner mig faktiskt riktigt glad idag. Lite sådär busig som jag ibland får höra att jag ser ut.. Dagen började ju inte helt sämst heller med sill och potatis haha. (Det känns som om det här börjar bli lite av en matblogg så jag kan lika gärna fortsätta på det hållet.)

Om ett dygn är jag redan hemma. Fan vad trevligt. Idag var jag och mamma ute och gick på sjukan precis som vi gjort dagarna innan med. Riktigt mysigt faktiskt. Det är nästan helt folktomt på hela stället. Förutom på just Q84 självklart, här är det fortfarande packat. Så fort jag kopplas loss från cytostatikan går vi här ifrån. Undra varför vi inte gjort det förut? Fast jag har inte vart så här pigg på kurerna iof.. I början av den här kuren mådde jag ganska illa faktiskt och tänkte tom att det här blir kanske första kuren jag spyr på, men inget än så länge! Ha, för det. Helt otroligt vilken skillnad det är på den här omgångens kurer jag får nu och dem jag fick 2006 och 2007. Då var jag nästan helt död och orkade knappt röra mig. Jag gick ner nästan 20 kilo och vägde som minst 41 kilo. Vilket är ganska lite då jag oftast är 168 lång. Biverkningarna på förra medicinerna var värsta mardrömmen och jag kunde varken äta eller dricka med mina blodblåsor i munnen och på läpparna. Men de värsta biverkningarna var ändå alla konstiga och ovanliga. Det verkade som om jag fick dom alla.. Hittils har det väl inte direkt vart som jag trodde det skulle vara den här omgången. Jag trodde helt seriöst att jag skulle orka hänga med i skolan och även fast jag missade lektioner så skulle jag kunna fixa det hemma. Men det gick väl sådär va. När jag väl halkade efter gick det riktigt snabbt neråt. Men snart, snart är det dags att ta tag i allt igen. Och gud vad jag längtar tills dess.

Även fast det bara är typ fem familjer inne är det fullpackat. Det verkar som att hela jävla släkten är här till hela bunten. Riktigt irriterande då det inte finns någonstans alls att vara för mig. Jag får ju liksom inte lämna avdelningen med cytostatikadropp och när jag väl är pigg och orkar sitta någon annanstans än i sängen så kan jag inte. För det är upptaget precis överallt. Annars brukar det vara det bästa med att ha kur på helger. Inga extra personer som kommer och stör och det är nästan tomt på familjer. Då kan man göra nästan vad man vill. Jag kommer ihåg en gång när det bara var jag, mamma och två familjer till en helg. Det var så jävla skönt. Men den här helgen var ingen sån helg. Nu kommer man inte ens fram i korridoren. Tufft läge när man inte får gå iväg och pumpen jag har är värsta mardrömmen. Tjuter seriöst var femte minut, minst. Jag kan fan inte ens ställa mig upp utan att den får panik.

Imorgon är det bara en kur kvar. Jag kan inte fatta det. Helt seriöst, en liten jävla kur!! Sist fick jag hoppa över fyra-fem stycken. Vilket är lika många som jag ska göra/ har gjort den här gången. Fast tyvärr är det inte bara kuren kvar utan också två biverkningsperioder och kanske två år av interferon och sedan självklart vill jag ha ut porten så fort som möjligt! Men den kommer nog sitta kvar i några år tyvärr pga av blodprover och njurfunktionstest. Men nu är jag glad.

Jisses, nu håller cytostatikan på att pumpas in i full fart. Nu är det bara fyra timmar kvar av cyt. Efter det efterdropp till imorgon vid tio typ. Äntligen kan jag tacka min allergi mot cytostatikan för något. I det här fallet får jag komma hem tidigare tack vare att jag måste få tavegyl. Mamma är hemma och tar hand om djuren medan jag hungrar ihjäl. Så fortfarande, om någon har en majskolv över, kom hit! Annars får jag väl vänta tills mamma kommer tillbaka. Min super skumma pump vill inte att jag går någonstans. Utan så fort jag ställer mig upp tjuter den som fan. För övrigt fick jag ett sms av min käre lillebror bebbe som undrade vad jag önskar mig i present. Shit liksom. Jag fyller fan år om fyra dagar och jag har inte ens hunnit fundera på vad jag önskar mig. Förutom majskolvar i mängder förstås. Och en liten pizza hut pizza skulle inte sitta helt fel nu heller.

Det finns fortfarande absolut ingenting att göra på det här stället. Det enda jag gör är att stor shoppa på massa internet sidor och sedan bangar ur i sista stund. Jag har fan inte köpt någonting sedan jag blev sjuk i december förra året. Skandal.

Fortfarande inget alls att göra. Som vanligt väntar jag på något. Nu väntar jag på att papi ska komma med mina småbröder, mini-me och glassar bebbe. Nu kom dom små skitungarna, med påskägg och allt. Ojoj.

Nu är det bara sju kurnätter kvar i hela mitt liv förhoppningsvis. Två den här kuren och fem nästa. Sedan är det "bara" biverkningsnätterna kvar också. Nu känner jag som vanligt för att sitta ute i solen och lyssna på musik. Inte sitta inne på rum 11 och kolla på reprisen av talang 2010 och höra den där jävla pumpen tjuta var femte minut. Skönt är iaf att kuren är slut vid tio på måndag morgon skulle jag tro. Så där har man fått lite extra tid hemma. Om två dagar är kuren slut och om fem fyller jag arton. Det är lite trevligt. För övrigt är jag sjukt sugen på grillade majskolvar med smör på. Någon som har att dela med sig?

Nu har jag och mamma vart uppe och gått en timme ungefär. Dvs, kutat runt hela sjukhuset och suttit lite i barncaféet. Det suger att det inte finns någonting alls att göra här. Dom borde öppna lite affärer och grejer här. Det fanns en liten affär här förut men den stängdes. Fast efter våran lilla promenad känns saker lite bättre och nu när jag också ätit lite tonfisksallad känns det tom ännu bättre ändå. Alltid när jag har kur får jag värsta suget efter grönsaker. Grönsaker och frukt är fan godare än godis. Men nu har jag tråkigt igen och fast klockan är snart sex känns det som om den skulle vara två. Klockan har fan vart två hela dagen ju!