Pernillo

Alex är min lillebror. Minime som jag och Ebba kallar honom. Hon tycker av någon konstig anledning att vi är jävligt lika?! Ígår hade vi inte träffats på två veckor. Helt sjukt. Jag kände faktiskt inte igen honom. Han, mamma och Bebbe var redan hos mormor när jag kom. När jag gick in genom dörren kom han kutandes och jag fattade först inte att det var han. Hemskt. Minime är helt underbar ibland. Han har jättesmarta frågor om min cancer och vill verkligen veta. Igår sade han "Den förra behandlingen hjälpte inte. Du fick tillbaka cancern ändå." Han är väldigt modig. När jag blev sjuk sist 2006 så var han ganska liten. Han var bara fem år typ och vi var nästan bästisar haha. Allt förändrades jättemycket för honom sist och jag hoppas att det inte blir så igen. För Bebbe också. Det måste varit jättejobbigt för dom att inte få träffa mamma när dom ville för hon var ju hos mig nästan hela tiden. Visst, dom sov över och så ibland men det måste varit svårt för dom för jag var verkligen inte mig själv då. Men jag har några fina minnen från en kväll som Alex och mamma sov över på sjukhuset. Det var jättemysigt den kvällen och vi låg i min lilla sjukhussäng med gallret uppe så vi inte skulle ramla ner. Vi kollade på talang på tv och medicinmannen som av någon konstig anledning var hans favoritserie. Vi kollade ofta på den på fredagkvällarna på sjukan han och jag.