Pernillo

Egentligen är allt jag gör på sjukan att vänta. Vänta på läkare, vänta på mediciner, vänta på cytostatikan, vänta på att nåt kul ska hända och återigen vänta mer. Egentligen sitter jag bara av tiden i hopp om att det är lite kortare tid kvar på kuren. Tom fem minuter är ju alltid något. Nu väntar jag på att pappa ska komma med mat. Nu är jag ensam här. Mamma åkte vid fyra. I början var det så skönt att äntligen vara själv lite. Men sen blev det tråkigt. Oftast måste jag hela tiden ha folk runt mig. En stund i ensamhet måste jag ha ibland men sen är det vänner som gäller igen. Jag tröttnar på saker väldigt fort och Ebba kallar mig ADHD barn haha. Att vänta är så otroligt tråkigt. Byter saker att göra hela tiden. Jag har kommit på att jag kan göra något vettigt av tiden som jag bara väntar bort. Men jag vet inte vad. Plugga såklart men jag vet inte vad jag ska göra tyvärr. Ska försöka komma på några andra idéer tror jag också. Men jag vet inte vad. Har redan hunnit fixa naglarna och massa annat jag tänkt göra länge, men nu då? Nu väntar jag på mat.